När jag var 10 år gammal så fick jag de vanliga symptomen för diabetes. Jag gick ner i vikt, drack kopiösa mängder vatten och sprang på toaletten hela tiden. Men diabetes var inte lika välkänt då som det är nu så det tog ett tag innan mina föräldrar reagerade på att det var något onormalt med det och åkte in med mig.  Väl på sjukhuset så började en resa som pågår än idag, att lära känna mig och min diabetes.

Jag var inlagd på sjukhuset ett par veckor för där  skulle jag lära mig allt om vad diabetes var, hur insulin fungerar, symptom på om jag har för högt eller lågt blodsocker osv. Jag fick även lära mig hur jag skulle äta och det var sockerfritt och tallriksmodellen som gällde. Mina föräldrar försökte hemma, det trixades med olika ingredienser i pannkakorna, det sockerfria godiset Dietorelle köptes hem och lightläsk. Hela tiden bar jag med mig, kanske inte exakt vad läkarna sagt, men innerbörden av det: Jag får aldrig mer äta godis. Så jag tog vartenda tillfälle jag fick. Jag hittade mammas hemliga godisgömmor, åt sötsaker hemma hos min bästa vän och gick till kiosken bredvid skolan där jag spenderade all min veckopeng. Men jag var ju bara barnet, jag kom knappt ihåg att ge mig själv insulin till maten, ännu mindre till varje gång jag smög med mitt godisätande. Det var dessutom good old fashioned sprutor som gällde på den tiden och det komplicerade det hela ännu mer. När mina föräldrar frågade hur mitt blodsocker låg svarade jag att det var bra, och jag spelade dum när läkaren visade upp mitt höga Hba1c. 

Jag tror att det smalaste jag varit var när jag insjuknade i min diabetes, efter det gick vikten bara uppåt. Inte konstigt med tanke på allt socker jag åt och ganska kolhydratrik mat hemma, samt det stora doserna insulin jag injicerade när jag låg på "high". Jag fick alltid bannor när jag var på sjukhuset. "Vi måste få ner ditt Hba1c annars kan du bli blind, behöva amputeras när du blir äldre etc. Och så en liten notering om att min vikt ökat och en remiss till en dietist som fortfarande lärde ut om tallriksmodellen som jag aldrig någonsin skulle komma att följa. 

Åren gick och det blev aktuellt med LCHF i media. Jag kan inte påstå att jag följde debatten riktigt, men jag blev väldigt nyfiken av det jag fick höra och började läsa på lite själv. Ett intresse väcktes i mig och jag började förstå skillnaden på kolhydrater, fett och protein och hur de påverkade mitt blodsocker. Jag bodde dock  fortfarande med familjen så gick det inte att implementera detta i praktiken eftersom att den sockerberoende jag inte klarade av att ha kolhydratsrik mat i hemmet.  Men när jag flyttade hemifrån så kunde jag äntligen sätta igång, jag satte en regel direkt att inget mjöl eller socker skulle finnas i skafferiet och jag började experimentera med olika rätter och hur det påverkade mitt blodsocker. Det har inte alls varit en lätt resa. Jag har varit utomlands i perioder och fått lov att äta vad som fanns där, jag har gång på gång hamnar i kolhydratsträsket och fått kämpa mig ut därifrån genom att stänga in mig hemma i ett par dagar med endast bra mat tillgängligt. Jag har provat olika typer av fasta, infört lite träning och försökt förstå mig på mitt blodsocker i det sammanhanget, blivit sjuk och åkt tillbaka till ruta ett etc. Och resan är inte slut än! Jag lär mig fortfarande, jag kämpar fortfarande med vikten, jag har visserligen gått ner 15kg men finns fortfarande en del pluffs att jobba med. Jag bir ju heller aldrig färdiglärd, just nu jobbar jag med att dra ner insulinet ännu mer genom att planera mina insulindoser bättre och ta en promenad när det har börjat verka för att på så vis klara mig undan med mindre insulin. Jag har tyvärr ingen aning hur mina insulindoser var innan, men jag har utan tvekan sänkt de med hälften, säkert närmre två tredjedelar!

Idag vet jag vilken typ av mat som höjer mitt blodsocker, jag vet också vilka vitaminer och mineraler som min kropp behöver, jag vet hur jag höjer min insulinkänslighet och hur jag ska äta för att min smärta jag får i vaderna när jag går inte ska bli lika intensiv. Hur jag ska göra för att optimera min hälsa helt enkelt. Tack vare min diabetes så fick jag detta intresse för kost och det ledde mig in på mitt karriärval som kostrådgivare och funktionsmedicinsk terapeut. Jag har nu turen att få hjälpa andra människor att hitta tillbaka till sin hälsa, oavsett om det handlar om diabetes, magbesvär, hudbesvär, koncentrationssvårigheter, skölkörtelbesvär etc. Jag är faktiskt otroligt tacksam över min diabetes för hade jag inte insjuknat så hade jag aldrig fått träffa alla härliga människor via min utbildning och jobb, och jag kanske aldrig hade fått den här förståelsen för hur kroppen fungerar och hur allt kopplas samman. 

Så det är min personliga berättelse om hur jag gått från sjuk och hopplös till friskare och taggad på livet så nu känner ni mig, som har startat den här sidan, lite bättre! Jag hoppas innerligt att det här kommer bli en vältrafikerad kategori genom att folk delar med sig av sina egna historier om hur de blivit hjälpa av funktionsmedicin. Självklart är det här en plattform där vi ska kunna hjälpa och tipsa de som behöver hjälp, men jag tycker samtidigt det är otroligt viktigt att lyfta de som redan har kommit en bit på vägen. Det är på det viset som vi kan hjälpas åt att lyfta funktionsmedicinen så att fler människor kan få upp ögonen för detta fantastiska sätt att jobba med friskvård på!